Jag tog en kula för dig, och fick en smula tillbaks
Jag litade på dig. Trodde på dig. Jag såg dig som en utöver alla andra. En sådan som inte gjorde det alla andra gjorde. En som körde sitt eget race och var omtänksam och tänkte på alla andra istället för sig själv. Jag trodde på allt jag inte borde trott på.
Ser nu att jag borde insett detta för länge sen. Men jag blev blind. Eller blev jag? Det kanske är du som helt enkelt inte kan erkänna dina känslor. Inte ens för dig själv. Men jag vet att någonting finns där inne, någonting du dragit ur mig, någonting jag inte visste fanns inom mig. Jag väntade på dig och trodde att du skulle dra ur det ur dig med. Men jag hade fel och tydligen mina vänner också. Vi alla trodde på dig, vi alla trodde på oss, vi alla utom du.
Varför så, varför si. Finns många frågor som bör besvaras, många frågor jag inte vågar ställa, eller rättare sagt inte vill ställa. Vill lämna allt bakom mig, men det går inte. Du är för fin. Kanske för fin för mig? Fan, trots alla dessa frågor som tynger mig så känner jag mig så tom. Lurad.
Man ska inte dra alla över en kant. Men nu gör jag det, för du har bevisat att alla är likadana. Du är den sista personen jag trodde var sån här. Den sista av alla jag träffat. De flesta är lättlästa, men för mig är du blindskrift utan tvekan. Du är omöjlig att läsa och framförallt omöjlig att förstå. Trodde vi pratade samma språk men du har precis visat motsatsen..
